Landsbygden producerar el genom vatten och vind, men får ingenting för besväret. Samtidigt kommer politikerna med tomma löften.

”Bla, bla, bla”, skriver Pia-Maria Johansson, partiordförande för Landsbygdspartiet oberoende. 

DEBATT. Vi har cirka 4 200 vindkraftverk i Sverige och det planeras att byggas ytterligare 1 100 fram till 2026. Det lokala motståndet är stort och för att få landsbygden med på skutan, så försöker man locka med att en del av pengarna skall delas ut till lokala projekt. Detta är traditionellt bondfångeri, eller som Greta Thunberg säger: ”Bla, bla, bla…”

Det finns cirka 2 000 vattenkraftverk i Sverige och när de byggdes så utlovades ofta billig ”bygdekraft”. De som bodde i närheten skulle garanteras billig el från det lokala kraftverket – transportsträckan var ju kort. Det bildades också kommunala elbolag, som skulle garantera kommuninnevånarna billig ström. Var finns de nu?

Elen försvinner utomlands

Näten knöts ihop i hela Sverige och på något sätt försvann löftet att gynna dem som blivit tvingade att se sin tidigare miljö förändrad. Elektriciteten blev en nationell angelägenhet och det blev viktigt att förse hela Sverige och svensk industri med billig el.

Ännu en tid stannade strömmen kvar i Sverige, men det tog slut när statliga Vattenfall förstod att man kunde få bättre betalt om man exporterade elen till Tyskland. Tyvärr fanns den mesta överkapaciteten i norra Sverige och det gällde därför att hitta ett billigt sätt att överföra strömmen söderut.

Här kunde det likaledes helstatliga Svenska Kraftnät hjälpa till. Kunde man bara se till så att transportvägarna ner till Skåne var finansierade, så var det inte så långt till kontinenten. I dag exporterar vi 143 TWh (2019) – lika mycket el som vi gör av med från kärnbränsle.

Landsbygden betalar kostnaderna

Kanske är jag konspiratorisk. Men för dem som bor nära en kraftstation och ser samma ledningar hänga i luften, så är det svårt att förstå en ständigt ökad överföringsavgift. I stället för att få billig el, så måste nu landsbygden vara med att betala för att strömmen skall skickas till någon annan – någon annanstans – kanske till ett annat land.

Vad skall priset vara för att få sin boendemiljö förstörd av vindsnurror?

Detta gäller inte bara för Norrland. I Hallands fyra floder (du kan väl ramsan Laga Ni – Äta Vi?) finns 43 kraftstationer med en årlig produktion av 998 GWh. Troligen finns även här kommuner som skulle vara självförsörjande med billig el – om man bara fick behålla den.

Går man till norra Sverige, så har vi till exempel Ragunda kommun, som producerar cirka 10 procent av all Sveriges vattenkraft. Samtidigt har de en av Sveriges högsta kommunala/regionala skatter – 34,92 procent – vilket är mer än 5 procentenheter högre än till exempel Solna med 29,20 procent. Ännu ett citat, denna gång av Leif Östling: ”vad fan får jag för pengarna?”

Mer besvär att vänta

Tillbaka till vindkraften. Landsbygden har fått betala dyrt med totalt förstörda laxälvar och nästan utrotad ål för att Sverige – och nu även kontinenten – skall få billig el.

2019 gjorde vi enligt Energimyndigheten av med 369 TWh medan vi tillförde 548 TWh. Mellanskillnaden var förluster eller energi som gick åt till omvandlingen rörande elanvändning. Samtidigt sänker vi enligt samma myndighet kontinuerligt vårt energibehov.

Vind och sol stod 2019 för 20 TWh respektive 0,7 TWh. Lyssnar man till branschorganisationen för vindkraft ska elektriciteten från vindkraft svara för mer än kärnkraftverken inom några år. Det betyder en enorm utbyggnad av vindkraft.

Andra länder blir vinnare

Vad skall priset vara för att få sin boendemiljö förstörd av vindsnurror?

I stället för att låta svensk industriproduktion gynnas av låga elpriser, så skänker man dessa konkurrensfördelar till resten av Europa. Och när nu även Kina släpps in på den svenska marknaden som ägare till vindkraften, ”så lägger jag en pizza och går ut”.

Pia-Maria Johansson, 

Partiordförande för Landsbygdspartiet oberoende

https://www.expressen.se/debatt/landsbygden-fixar-elen-far-inget-for-besvaret/

Inlägget Landsbygden fixar elen– får inget för besväret dök först upp på Landsbygdspartiet oberoende.

I mellersta Sverige har vargstammen under en lång rad av år varit helt oacceptabel.

I en tid då ökande självförsörjningsgrad i Sverige diskuteras borde husdjursskötsel och utnyttjande av det klimatsmarta viltköttet gynnas och stödjas i stället för som nu med olika satsningar på ekologiskt importerade varor i kommunala budgetar. En skenande vargstam, och de stora skogsbolagens krav på ökad avskjutning av älg kommer att leda till att älgen rödlistas om det fortsätter.

Husdjursskötseln är hårt drabbad genom angrepp på framför allt fårbesättningar. Löshundsjakten som är klassat som ett kulturarv och ett världsarv är i klart minskande. Livskvaliteten för medborgarna har sjunkit genom att det bekymmersfria vistandet i naturen inte längre är en självklarhet för många.

Att det ursprungliga svensk-norska vargbeståndet, som utrotades före år 1970, bidragit genetiskt till det nuvarande beståndet, skriver NTNU Vitenskapmuseet i ett pressmeddelande 1 december 2021 inte är sannolikt. Det är snarare så att den varg vi har här kommer från syd västra Finland Vargen är en av världens vanligaste rovdjursarter och finns i 100 000 tals. Den ”gren” av arten som vi hade, har vi alltså inte idag.

Erfarenheten visar tyvärr att har man inte problemen, så är det svårt att förstå hur allvarliga konsekvenserna blir. Många liknar till och med vargen vid en hund och romantiserar bilden av den.

Inget av det som nu händer i varg-Sverige skulle hända. Vi skulle ha 170 – 270 vargar för bevarande, vilka ska ha invandrat från Norge. Djuren skulle spridas över landet, förtätning undvikas, social hänsyn skulle tas till människors vardagsliv liksom ekonomisk hänsyn. Tamdjurshållning skulle inte försvåras Urgammal nordisk kultur som jakt med lös hund skulle värnas.

Idag har vi 39,5 revir runt 400 vargar utöver mörkertalet. Vi konstaterar att antalet kullar som föds ökar stadigt. Riksdagsbeslutet som togs innehöll 13 delmål och endast ett är, sju år senare, uppfyllt. Nämligen det om antal vargar.

Naturvårdsverket är de som praktiskt ska genomföra riksdagens beslut har helt och hållet negligerat, och förbisett alla delar av beslutet. Av bevarande själ behöver vargen inte finnas Nackdelarna är alltför stora för de som tvingas härbärgera vargar i sin närhet. 2020 konstaterades att vi med vargstammen fått tillbaka den utrotade  dvärgbandmask, vilket veterinärer och andra kunniga varnade för. Dvärgbandmasken ska ej förväxlas med rävens, som är en helt annan parasit med en annan sjukdomsbild hos människa.

Landsbygdsbefolkningen och fram för allt småbrukarna har helt övergivits trots att riksdagsbeslutet stipulerat det motsatta. LRF har uppvaktat staten. I städens kolonilotter skjuts både harar och kaniner som äter upp invånarnas grönsaker utan att diverse naiva föreningar protester – men vargen som hotar vår nationella självförsörjningsgrad, hotar vår älgstam och människors hälsa verkar man tycka är helt ok.

Pia-Maria Johansson

Ordförande för Landsbygdspartiet oberoende

Inlägget Vargfri kommun dök först upp på Landsbygdspartiet oberoende.