Bilaga 5 anger tre typer av kvalitetsfaktorer: biologiska, fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska. De sistnämnda omfattar flödesregim, vattendjup, strandstruktur och hydrologisk kontinuitet.
När en damm rivs eller en sjö sänks förändras just dessa faktorer: vattenståndet sjunker, strandzonen torkar, sediment frigörs och hela biotopen byts ut. I direktivets mening är detta en hydromorfologisk försämring, oavsett att syftet kallas “miljöförbättring”.

EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) är inte en programförklaring utan bindande rätt. Artikel 4.1 a föreskriver att medlemsstaterna ska förhindra försämring av alla ytvattenförekomsters status och samtidigt skydda och förbättra dem för att uppnå minst god status.
Försämringsförbudet gäller omedelbart – det är en rättslig plikt i varje beslut som berör vatten. Domstolen i Luxemburg slog i Weser fast att regeln gäller även individuella projektbeslut. Om en åtgärd försämrar någon kvalitetsfaktor får den bara tillåtas efter särskild prövning enligt artikel 4.7. Direktivet skapar därmed en skyldighet, inte en rekommendation.

Bakgrunden var att Tyskland ville muddra floden Weser. EU-domstolen fick frågan om en försämring kunde tolereras om helheten ändå förbättrades. Svaret blev ett kategoriskt nej. En försämring av statusen inträffar så snart en kvalitetsfaktor enligt bilaga 5 försämras med en klass.
Ett projekt som kan försämra statusen får endast godkännas om villkoren i artikel 4.7 är uppfyllda. Med dessa ord gjorde domstolen direktivet till en individuell rättsnorm. Varje parameter räknas, och varje försämring kräver en formell undantagsprövning.

Fri fiskvandring är inte automatiskt en förbättring. Fri fiskvandring kan förbättra fiskfaunan, men om åtgärden samtidigt försämrar hydromorfologin – genom sänkt vattennivå, torrläggning eller förlust av våtmarker – är den juridiskt sett en försämring. Ekologiskt kan den också slå ut arter anpassade till lugnvattenmiljöer och minska mångfalden.
En åtgärd räknas därför som förbättring endast om den höjer den totala statusen utan att någon faktor försämras. Hur ofta sksulle man få man den

Artikel 4.7 tillåter försämring endast om fyra kumulativa villkor uppfylls och bevisas av staten eller verksamhetsutövaren:
· tvingande allmänintresse
· inga bättre alternativ
· proportionerlighet
· och kompensation.
Bevisbördan ligger helt på den som driver projektet. Saknas en uttrycklig 4.7-prövning är beslutet oförenligt med EU-rätten och kan ogiltigförklaras. Trots detta genomförs i Sverige nästan inga formella 4.7-prövningar. Dammrivningar rubriceras närmast automatiskt som miljöförbättrande och faller därmed bort från analysen – en praxis som direkt underminerar direktivets ekvationen att gå ihop när en damm rivs ut?

Länsstyrelserna tolkar ofta lagen fel när de antar att fri fiskvandring alltid innebär förbättring. Genom att inte bedöma de negativa hydromorfologiska effekterna – torrläggning, förlust av våtmarker, sänkta kolsänkor – bryter de mot skyldigheten till integrerad statusbedömning enligt artikel 4.1 a. De underlåter även att tillämpa artikel 4.7, vilket utgör ett rättstillämpningsfel. När länstyrelserna betraktar fiskvandring som en automatisk förbättring och låter bli att pröva motsatta effekter, handlar de i strid med EU-rättens lojalitetsplikt enligt artikel 4.3 FEU.

Försämringsförbudet korsar flera direktiv. Fågeldirektivets artikel 3 kräver att medlemsstaterna bevarar befintliga biotoper, häckningsplatser etc– vilket betyder att dammrivning som förstör våtmarker med sådant innehåll kan stå i konflikt med båda direktiven.

I svensk praxis behandlas utrivningar som självklart goda. Domstolar konstaterar att åtgärden förbättrar fiskvandring och stoppar där.
Men när sjöar sänks och våtmarker torrläggs förloras de strandekosystem som miljöbalken och EU-rätten uttryckligen ska skydda. De nya flodfårorna klassas ändå som framsteg, trots att direktivets kriterier visar motsatsen.
Försämringsförbudet korsar flera direktiv. Fågeldirektivets artikel 3 kräver att medlemsstaterna bevarar befintliga biotoper, häckningsplatser etc– vilket betyder att dammrivning som förstör våtmarker med sådant innehåll kan stå i konflikt med båda direktiven.
När strandbiotoper torrläggs förloras inte bara livsmiljöer utan också kolsänkor. Naturvårdsverket beräknar att dränerade våtmarker släpper ut omkring elva miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. En avsänkning som blottlägger sjöbotten är därför en fysisk försämring av vattenförekomstens funktioner – och ett klimatmässigt bakslag.
Det som kallas rewilding – att återföra vattendrag till ett naturligt tillstånd – förändrar inte rättens logik. Vattendirektivet gör ingen skillnad på motivet bakom en försämring. Oavsett om den sker för kraftproduktion eller naturvård måste varje åtgärd som försämrar en kvalitetsfaktor prövas enligt artikel 4.7. Utan sådan prövning blir rewilding en politisk etikett – inte en rättsligt godtagbar miljöåtgärd.

Det sensationella med Weser-domen är inte vad den säger, utan att den fortfarande ignoreras. EU-domstolen uttalade redan 2015 något fundamentalt: rättsordningen erkänner ingen genväg till det goda. Syftet kan aldrig helga medlen, inte ens när medlen kallas naturvård. Varje åtgärd som försämrar en kvalitetsfaktor i en vattenförekomst är förbjuden och får endast genomföras om alla villkor i artikel 4.7 uppfylls.
Trots detta har Sverige fortsatt att tillämpa direktivet som om det vore en miljöpolitisk vägledning, inte en rättslig norm.
I denna rutinmässiga godhetspraktik har rättsstatens försiktighetsprincip förbytts i aktivistisk förenkling trots att Weser-principen river denna illusion. Domen påminner om att miljörätten inte får bli moral utan måste förbli metod – ett regelverk som kräver bevis, proportionalitet och kompensation.

Efter Weser-domen borde rättsläget ha stått klart: varje försämring kräver en uttrycklig artikel 4.7-prövning. Trots detta har den svenska vattenförvaltningen utvecklats i motsatt riktning. Genom den Nationella planen för moderna miljövillkor (NAP) har Havs- och vattenmyndigheten (HaV) fastställt standardiserade krav på fria vandringsvägar och i vissa fall utrivningar.
Myndighetens avsikt har varit att påskynda miljöanpassningen, men dessa villkor behandlas som generella förbättringsåtgärder, utan att deras konsekvenser för andra kvalitetsfaktorer prövas. En utrivning som leder till torrläggning av våtmarker, sänkta kolsänkor eller förlorade häckningsbiotoper betraktas fortfarande som en miljöåtgärd, fastän den enligt direktivets ordalydelse är en försämring. Saknas mekanism för 4.7-prövning blir hela NAP-systemet sårbart.
HaV:s föreskrifter kan vara vägledande men får inte ersätta den prövning som direktivet kräver.
Om utrivningar sker enbart med hänvisning till NAP:s schablonvillkor utan individuell bedömning, saknar besluten rättslig bärighet enligt EU-rätten. Domstolar som godtar sådana villkor utan att begära 4.7-prövning riskerar därmed att medverka till ett strukturellt fördragsbrott.

Utrivning av dammar och avsänkning av vattennivåer innebär inte enbart förändringar av hydrologi och morfologi, utan också av den biologiska sammansättningen i vattenförekomsten.

Medan strömlevande arter som öring och harr eventuellt kan gynnas, drabbas de svagsimmande och stationära arterna — såsom mört, sutare, sarv, löja, gädda och abborre — särskilt hårt.
Dessa arter är ofta beroende av lugnvatten, vegetation och stabila vattennivåer för lek och uppväxt.
När dammar rivs ut och vattenflödet ökar försvinner dessa miljöer. Vegetationsbälten torkar ut, lekbottnar blottläggs och skyddade uppväxtområden ersätts av strömmande vatten med låg temperatur och hög fluktuation. De ekologiska konsekvenserna blir i många fall permanenta habitatförluster, inte övergående störningar.

Lokala populationer slås ut och återetableras sällan, eftersom de nya förhållandena saknar substrat, vegetation och värmebalans.
Forskning från svenska utrivningar visar att småfiskar och yngel ofta minskar kraftigt under flera år efter utrivning och att den totala artsammansättningen blir mer homogen.

Ekosystemet förskjuts från mångrikt stilla vatten till färre arter i strömmande biotoper, med förlust av biologisk mångfald som följd.Ur rättslig synvinkel innebär detta en försämring av biologiska kvalitetsfaktorer enligt bilaga 5 till vattendirektivet och 5 kap. 2 § MB.

När antalet arter minskar, funktionella habitat försvinner och näringsväven förenklas, kan den ekologiska statusen inte anses förbättrad — även om vissa arter gynnas.

EU-domstolen betonade i Weser att en förbättring av en kvalitetsfaktor inte får ske till priset av försämring av en annan, såvida inte undantaget i artikel 4.7 tillämpas. Detta innebär att en utrivning som försämrar livsvillkoren för svagsimmande arter, våtmarksfauna eller växtsamhällen måste prövas enligt artikel 4.7.
Att låta fiskvandringens intresse ensamt motivera en åtgärd är inte förenligt med direktivets krav på helhetsbedömning och proportionalitet.
Även enligt 2 kap. 3 § MB ska hänsyn tas till biologisk mångfald och ekologiska samband. Om åtgärden leder till att hela artgrupper förlorar sina livsmiljöer, utan att motsvarande miljönytta påvisas, föreligger en otillåten försämring. Detta gäller särskilt eftersom dammar och lugnvatten ofta fungerar som refugier vid lågvatten och som buffertar mot klimatvariationer.
Ett enskilt fokus på fria vandringsvägar riskerar därför att ersätta komplexa ekosystem med ekologiskt enklare, artfattigare miljöer. Det är en förändring av samma dignitet som de skador miljöbalken syftar till att förhindra.

För att en sådan åtgärd ska vara förenlig med EU- och svensk rätt krävs därför att staten uttryckligen visar — och dokumenterar — att de samlade ekologiska och samhälleliga fördelarna överväger dessa förluster.