Lodjursförvaltning
Även beträffande lodjuren så ligger besluten idag över våra kommunhuvuden, nu på länsnivå i samarbete med naturvårdsverket. LPo har som målsättning att decentralisera besluten och vår förhoppning är att vi i kommunen själva ska få förvalta stammen så småningom. Inventeringsresultatet från 2020/2021visar att antalet familjegrupper är 15 vilket motsvarar en population på cirka 82,5 lodjur. (enl Beslut om licensjakt efter lo i Uppsala län 2022 LS Uppsala)
Vi i LPo Uppsala anser att stammen måste ner till ca 10 familjegrupper, mer tål inte övrigt vilt. En alltför stor stam gynnar ingen, rådjuren är i det närmaste borta på många platser och då svälter lon eller ger sig på tamdjur. Även jakttiderna måste förlängas kraftigt. Med andra ord är en bättre balans och lokal förvaltning LPo Uppsalas ställningstagande.
Rovdjurspolitik varg
Landsbygdspartiet oberoende Uppsala kommun säger liksom riksorganisationen ingen frilevande varg. Detta är en riksfråga, men vi tycker det är väldigt viktigt att påtala vår inställning och kunna motivera den även lokalt. Samtliga nu etablerade partier ställer sig bakom att Sverige ska ha en livskraftig vargstam med gynnsam bevarandestatus.
Man försöker med alla medel få till en spridning av vargstammen. Landsbygdspartiet oberoende går mot strömmen och säger ingen frilevande varg. Den svenska vargstammen har vuxit till sig rejält under 2000-talet, vilket gett allt fler grymma, lemlästande och dödande attacker på tamdjur, främst får. En många gånger traumatisk upplevelse för djurägaren. Förutom det lidande djuren utsätts för, så riskerar vi att färre och färre, till slut kanske ingen vill hålla djur på bete. Därigenom kommer våra vackra hagmarker att växa igen och ett fantastiskt kulturarv, samt en enorm mängd rödlistade arter att försvinna.
Vad är värt mest? En levande landsbygd där djurhållare vårdar vårt öppna landskap till förmån för både växter och djur, eller att hålla en invandrad/inplanterad finsk-rysk vargstam i Sverige? En stam som vuxit sig så stor och kraftig i österled att den på sina håll måste massavskjutas för att den inte ska utplåna allt annat djurliv, inklusive tamdjur i regionen.
Vargen är det mest spridda rovdjuret näst efter människan, på det norra halvklotet, det finns minst 100 000 st i norra Europa och Asien. Definitivt inte utrotningshotad, vilket rovdjursförespråkare gärna vill göra gällande. Kostnadsmässigt så varierar det enormt beroende på vem man frågar.
Omkostnader för själva varghanteringen, är en del stora summor kan man tycka, men börjar man räkna på sidoeffekterna av vargarnas aktivitet så blir det i slutändan hiskeliga belopp. Historiskt sett så försvann den sista skandinaviska vargen någon gång på sent 60-tal. I större delen av Sverige har ingen varg funnits på 100-150 år.
Av en enkel anledning så jagades vargen hårt, den ställde till väldigt stora problem för befolkningen och deras tamdjur. Således insåg man då att varg och människa inte var en bra kombination. Men minnet är kort och Sverige duperas av skickliga rovdjurslobbyister att vargen är en absolut nödvändig toppredator, vilket lett fram till dagens alldeles ogenomtänkta rovdjurspolitik. Nu börjar alltfler få upp ögonen för effekterna av vargens huserande.
Återkommande attacker på tamdjur, vargar som blir vana vid mänsklig aktivitet och därigenom så oskygga att de stryker omkring alldeles inpå husknuten. Det påverkar hela livet på landsbygden för de som drabbas, med otrygghet och oro för att tex lämna barnen ute för att leka. Jakten påverkas också i allra högsta grad.
Vi har en etablering i Siggfora sedan ett antal år tillbaka och nu kommer rapporter om en revirmarkerande tik i trakterna nära Knutby och Edsbro (LS 2/8 2022).
Den långsiktiga förvaltning av de vilda djuren som jägarna ombesörjt så förtjänstfullt att tyskar, danskar mfl vallfärdat till Sverige för att njuta av vår vackra flora och fauna, slås i spillror på bara några år där rovdjurstrycket blir för hårt och balansen rubbad. Man skyller gärna på EU och deras krav på att vi måste följa EU´s art och habitatdirektiv från regeringshåll.
Men samtidigt finns idag inget riksdagsparti som uttalat att man har intresse av att driva en annan inriktning än möjligtvis synen på storleken för licensjakten. Om viljan finns, så går allt att förhandla om men den viljan finns inte nu. Som vi ser det skulle begreppet ingen frilevande varg definitivt kunna tillgodose EU-kraven genom att staten tillhandahåller mark som uppfyller habitatdirektivet, antingen som stora hägn eller möjligen naturligt avgränsade områden.
Kravet på gynnsam bevarandestatus och den genetiska variationen skulle kunna efterlevas genom omflyttning mellan dessa habitat och djurparker.
Vargen i sig är ett fascinerande djur, som lever efter sin instinkt att föda sig själv och sina avkommor.
Ett helt naturligt beteende som fungerar i vildmarken, men inte i närheten av människor och deras tamdjur, då blir konsekvenserna katastrofala. Det finns ett stort antal andra anledningar till varför vårt ställningstagande är ingen frilevande varg. Dödade hundar och spridning av dvärgbandmask är några ytterligare. Vi respekterar vargen och dess beteende, det finns definitivt inget hat, men vi inser konsekvenserna av vargens agerande. Frilevande varg i Sverige gör alltför stor skada för att det ska kunna motiveras.
